scroll_down_white

”Jag har aldrig sett en mer död person”

Kanotorientering under konfirmationslägret höll på att kosta ungdomarna livet.
Leo Wågberg låg medvetslös i iskallt vatten i över två timmar. Men överlevde mirakulöst efter sex timmars hjärtstopp och 14,5 grader i kroppstemperatur.
Följ med genom det unika fallet som förbryllar världens läkare.

Text: Helena Mastberg
Foto: Filip Meneses, Brand New Content
Grafik: Paul Wallander
Layout: Sofia Boström

Dramats huvudpersoner:

 

En grupp konfirmander från Sollentuna har åkt upp till Ånn väster om Åre för att delta i ett multisportläger. Löpning, downhill-cykling nedför Åreskutan, forsränning, klättring och orientering är några av aktiviteterna som väntar.

51 konfirmander födda -00 deltar i lägret.

På förmiddagen står bibelstudier på schemat, och efter lunch får ett av lagen i uppdrag att ge sig ute på en kanotorientering. De ska tävla mot varandra genom att samla poäng längs en bana på några kilometer.

Klockan 14:

Den första kanadensaren sjösätts vid kanotuthyrningen i Klocka. En vuxen startar igång aktiviteten, men åker sedan tillbaka till lägergården. Några ungdomsledare som själva är tidigare konfirmander deltar också i tävlingen.

Alla är klädda i mörkblå flytvästar och får kartor där kontrollerna är utmärkta.

I en av kanoterna sitter Leo, Gabriel och Patrik. Vädret är växlande med sol, mörka moln och regn, men efter en stund blåser det upp ordentligt och det börjar hagla.

Killarna siktar på kontrollen längst bort vid Oxholmen, för den ger flest poäng.

Men på vägen tillbaka har det blåst upp ordentligt och de kämpar hårt i motvind. De höga vågorna välter omkull kanadensaren. Vattnet isar mot deras kroppar, temperaturen är runt 5 grader. De försöker att välta upp kanoten och ösa med en stövel, men det är väldigt tufft.

De befinner sig mitt i Halsnässundet, som är som en stor tratt. Vattnet är grunt men strömt, och nu går det vita gäss på sjön.

Klockan 16:44:

Larmsamtalet kommer till SOS. ”Drunkningstillbud”

Från stranden ser några av ungdomsledarna att killarna som befinner sig några hundra meter bort kämpar vid den välta kanoten.

De ringer till den huvudansvarige för lägret och larmar sedan 112. Två av ledarna försöker att paddla ut för att hjälpa killarna, men tvingas snabbt vända på grund av det hårda vädret.

Leo bestämmer sig för att försöka simma in till land, men blir snabbt medvetslös i det iskalla vattnet.

Gabriel och Patrik klamrar sig fast vid kanoten. Patrik lyckas klättra upp medan Gabriel hänger sig fast på kanten. Men inom kort blir även Gabriel medvetslös och flyter iväg.

Ånnsjön är cirka två gånger tre mil och mynnar ut i Indalsälven. Den är väldigt djup i ena delen och väldigt grund i andra delen, så när det blåser blir det nästan som tsunamieffekt.

Andreas Henriksson är deltidsbrandman i Storlien. Han står i affären när han får larmet. Han åker i full fart till stationen och ger sig därefter av med kollegorna Sebastian Landin och Mattias Bragmo mot Ånn.

– Vi visste inte så mycket mer än att det var mellan en och tio personer ute i sjön, säger Sebastian Landin.

De ger sig ut på sjön med en vattenskoter men blir tvungna att vända. De lyckas få tag på en liten aluminiumbåt med svag motor och ger sig ut på nytt.
Vid 18-tiden börjar räddningsstyrkan inse att det här är ett riktigt allvarlig läge.

Klockan 17:23:

Första helikoptern anländer

Molnen ligger som en tät slöja när ambulanshelikoptern anländer till Ånnsjön. Ännu vet ingen hur många som saknas.

Det har blåst upp till storm och vågorna går höga medan helikoptern hovrar varv efter varv i jakten på ungdomarna.

Genom en lucka i molnen lyckas piloten till slut få på syn på något silverfärgat som glimmar till i vattnet – det är pojkarnas välta kanadensare.

Under tiden sitter fjällräddarna Jens Göransson och Marcus Stålhandske och käkar middag tillsammans. De bor själva vid Ånnsjön och känner den väl.

Då hör de på fjällradion att ett sökningspådrag pågår. Så innan de hinner få ett eget larm bestämmer de sig för att rycka in.

Jens ringer upp kanotuthyraren.
– Sedan ropar jag till Marcus:

”Fan är det tio kanoter ute på sjön – då jävlar är det ett stort larm. Så nu far vi!”

– Vi drar på oss kläderna och rycker åt oss en fulltankad båt. Och när vi krokar på båten bakpå vår bil, då får vi larmet, säger Jens.

Brandmännen kämpar mot vågorna på sjön

– Vi ser var helikoptern hovrar, så vi styr mot den. Det är ett jäkla väder med hög sjö. När vi börjar närma oss så helt plötsligt ser vi en person som ligger och flyter i vattnet, säger Sebastian Landin.

Det är Gabriel som ligger på mage med ansiktet nedåt. Hans mun och ögon är vidöppna.

KLOCKAN 17:43

Brandmännen drar upp Gabriel i båten och påbörjar hjärt-lungräddning (HLR) medan de styr in mot stranden. Han har då legat i vatten i cirka 59 minuter och är medvetslös. Räddarna ger HLR i totalt 70 minuter vilket är en avgörande insats för den fortsatta utvecklingen.

– Jag försöker att inte se honom i ögonen för att slippa få så mycket intryck, säger Sebastian.

Helikoptern kan inte landa utan tvingas hovra över en myr. Sjukvårdarna hoppar av och springer genom skogen med en bår för att plocka upp Gabriel i strandkanten. De får upp honom på båren. Men marken är sank och de tvingas hoppa mellan tuvor samtidigt som de fortsätter hjärt-lungräddningen.

– Det var ett helt fantastiskt jobb de gjorde. Att de lyckades bära honom så länge under sådana förhållanden och dessutom göra HLR under tiden, säger räddningschefen Callis Blom.

Brandmännen ger sig ut på sjön igen för att plocka upp Patrik. Under tiden har han också hunnit bli medvetslös och ligger och flyter.

De kör honom in till land och drar av hans kläder för att stoppa nedkylningen. De klär honom i ett av brandmännens larmställ och kör in mot ambulansen som väntar på fastlandet. Samtidigt beordras en extra helikopter med dykare från Norge.

Fjällräddarna ger sig ut från andra hållet

De kan sjön utan och innan, och vet precis hur förrädisk den är. De vet var grynnorna ligger och hur strömmarna går.

Efter en stund får de syn på kanoten. De ser övergivna kläder som ligger på stranden men fattar ingenting. De går i land och ropar men inser att ingen är där.

Marcus styr ut mot vågorna i Halsnässundet igen. Efter en stund stänger han av motorn och säger till Jens:

”Nu jävlar måste vi tänka.”

– Vi pratade ju samma språk båda två: Kanoten ligger där nere. Och är det nu en kropp till i vattnet så har ju den inte flutit lika fort som kanoten. Helt plötsligt ser både jag och Jens någonting svart som dyker upp mellan vågorna. Vi kör ju rakt mot det, och när vi börjar närma oss så svär jag inombords, säger Marcus.

Jens hänger över relingen för att plocka upp vad de tror är en sovsäck. Sedan skriker han:

”Det är ju en person!”

KLOCKAN 18:46:

Fjällräddarna lyckas få upp Leo i båten och kör direkt i gång med hjärt-lungräddning.

Brandmännen vänder tillbaka för att leta efter fler. Då ser de att fjällräddarna har fått upp en person i båten och styr dit.

Sebastian hoppar ombord för att hjälpa till med HLR, samtidigt som Marcus i ilfart styr tillbaka in mot land där ambulanshelikoptern från Norge nu står och väntar.

Pojkarna flygs till Trondheim

I den första helikoptern ligger Gabriel, på väg mot sjukhuset i Trondheim. Hans kroppstemperatur är bara 18 grader när han plockas upp.

Han läggs i ECMO-maskin på sjukhuset, och efter 14 försök med defibrilatorn startar hans hjärta igen efter att ha stått stilla i 5 timmar.

Morgonen efter möter Gabriels föräldrar sin son i sjukhussängen för första gången.

– Han var svullen av vätska och det var så fruktansvärt overkligt. Det gick inte att ta in, säger Gabriels mamma Gabriele.

Efter fem dygn vaknar Gabriel av egen kraft.

Leos kroppstemperatur är bara 14,5 grader.

Läget ser oerhört kritiskt ut. I cirka två timmar och tjugo minuter har han legat i vattnet.

– Han låg och flöt som en makaron i vattnet, med ansiktet under ytan. Det var inga livstecken och vi trodde att vi hade plockat upp en som var död. Jag var inställd på att två av de här killarna hade drunknat, säger fjällräddaren Marcus Stålhandske.

Också Leo förs till Trondheim, och läggs i den andra ECMO-maskinen som sjukhuset fått bara en vecka tidigare. Men allt ser nattsvart ut – Leos kropp visar inga livstecken.

Leos föräldrar får veta

Leo har varit borta på läger i drygt ett dygn när telefonen ringer. Prästen i andra änden av luren undrar om mamma Linn sitter ner.

”Då vill jag att du sätter dig ner för jag har ganska allvarliga saker att berätta. I eftermiddags åkte några konfirmander…”

Linn stoppar henne. ”Du behöver inte säga så mycket mer, säg bara att han lever.”

Det blir tyst i andra änden av luren – sedan skriker Linn rakt ut.

På kursgården samlar man nu alla ungdomar för att se så att inga fler saknas. Alla informeras om vad som hänt och uppmanas att kontakta sina föräldrar.

Patrik har förts till Östersunds sjukhus och mår under omständigheterna bra.

Leo svävar länge mellan liv och död

I flera timmar svävar Leos familj i ovisshet.

Men så vid midnatt – efter sex timmars hjärtstopp – får de veta att Leos hjärta har börjat slå igen.

Efter ett dygn hämtas han upp av ett specialistteam och förs också till ECMO-enheten på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. På andra sidan skynket på samma avdelning ligger Gabriel.

Leo tillsammans med pappa. Foto: PRIVAT

Efter tolv dygn i koma väcks Leo. Men ingen vågar drömma om att han någonsin ska kunna gå eller prata igen. Och hans första ord får alla att brista ut i glädjetårar:

”Mamma, jag vill ha glass.”

 

Så mår Leo i dag

Nu har ett och ett halvt år gått sedan olyckan. Det har varit en lång och krokig väg tillbaka.

Fallet Leo förbryllar alla läkare – han är en av få i världen som överlevt så pass låg kroppstemperatur.

Hans minne kom tillbaka kronologiskt, men han har än i dag stora problem med närminnet på grund av den långa syrebristen i hjärnan.

Musklerna i ett av hans ben är skadade på grund av syrebristen och händerna fungerar inte riktigt som de ska. I och med nedkylningen dog många nerver, och Leo har fått jobba mycket med att öva upp finmotoriken.

– Läkarna kan fortfarande inte förklara det här, säger Leos mamma Linn.

När Leo besökte olycksplatsen i Ånn ett år senare för ett återbesök fick han förnimmelser, men mer än så är det inte.

– Jag har inget minne fyra månader innan olyckan och heller inte fyra månader efter, säger Leo.

Så mår Gabriel i dag

Också för Gabriel har vägen tillbaka varit tuff.

Han har klarat sig utan hjärnskador men har muskulära problem i bland annat fingrar, händer och handleder även om många nerver och celler vuxit tillbaka. Så även om det inte syns utåt sett, så återstår det mycket som ännu inte är läkt.

Trots allt lyckades han gå klart nionde klass och har nu börjat på gymnasiet.

 

Gabriel har haft tre viktiga mål i huvudet – att kunna cykla, gå ut skolan och spela dataspel. Han minns ingenting från olyckan och en tid framåt.

– Jag kommer knappt ihåg någonting från intensiven heller. Det var väldigt konstigt när jag vaknade, jag mindes inte vad som hade hänt och jag förstod inte varför alla stod där. Allt var väldigt flummigt. Nu tänker jag bara: varför hände det just mig och varför gick det som det gick? Det var inte så stora odds för att vi skulle överleva, säger Gabriel.

Tillbaka ett år senare

Ett år efter olyckan fick Leo, Gabriel och Patrik åka upp till Ånnsjön tillsammans med sina föräldrar för att träffa sina livräddare och besöka olycksplatsen.
Tillsammans gick de på stranden och blickade ut.

– Det var helt fantastiskt, otroligt fränt. Känslosamt var det väl också, på ett bra vis. Och det var nog bra för hela gruppen – både för dem och för oss, säger fjällräddaren Marcus Stålhandske.

– Det var väldigt speciellt, både för oss och för dem. Jag hade ju aldrig träffat dem förut, men det känns ändå som att man hör ihop. Vi bara kramades. Ingen i kedjan har trott innerst inne att detta skulle gå vägen, men de har ändå inte gett upp. Och det är bland det viktigaste man vill förmedla, att inte ge upp fast det ser mörkt ut, säger Leos mamma Linn Wågberg.

Föräldrarnas tack

– Det känns så himla futtigt att säga tack. Men det är också det enda man kan göra. De som kämpade för att rädda Leo, som inte gav upp, kommer att finnas i våran hjärtan för alltid. De gjorde saker långt över vad man förväntar sig av någon människa, de utsatte sig själva för livsfara utan att blinka för att rädda Leo. Där igenom har de också räddat oss, säger Leos mamma Linn Wågberg.

– Det är så svårt att hitta ord, och vi kommer för evigt att vara tacksamma för att de inte gav upp. Det räddningspersonalen gjorde var exceptionellt – och resultatet är att alla grabbarna lever, säger Gabriels pappa Sven-Erik Matsson.

– Jag har jobbat i räddningstjänsten i trettio år, och jag har aldrig varit med om något liknande. Det var samverkan som gjorde att de hittade killarna. Med fara för sitt eget liv har de gjort det här. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det här, säger Callis Blom som är räddningschef i Åre kommun.

Och det är inte bara föräldrarna och räddningschefen som uppmärksammat den exceptionella insatsen. Räddningspersonalen utsågs till ”Årets Skyddsänglar” på Svenska Hjältar-galan. Juryns motivering: ”För att de räddade livet på tre unga pojkar i det kalla vattnet i Ånnsjön, de gav aldrig upp trots att det såg nattsvart ut.”

Och den 13 december fick de ta emot priset, ur händerna på killarna de räddat livet på.

– Efter olyckan låg jag i koma i fem dagar. Vägen tillbaka har varit en lång kamp, men nu står jag här i dag och kan leva mitt liv igen. Och det är tack vare er, säger Gabriel Matsson direkt till sina livräddare på scenen.

Omständigheter som gjorde att killarna lever:

• I Jämtlands län har man under två år drivit det unika projektet ”Sambruk”, med syfte att öka samverkan mellan fjällräddning och brandkår så att drabbade personer ska få så snabb och bra hjälp som möjligt. ”Det är det som gör att de här killarna lever i dag”, säger Callis Blom.

• Att helikoptern kunde omdirigeras från ett annat larm i Åre.

• Att de hade så pass bra lokal kontakt med berörda instanser i Norge och kunde samarbeta.

• Bara månader före olyckan fick fjällräddarna gå en kurs i nedkylning, med budskapet att aldrig ge upp.
 Kunskapen spred sig i flera led.

• Att sjukhuset i Trondheim fått sin andra ECMO-maskin – utan den hade Leo aldrig överlevt.

• Att räddningspersonalen hade så pass bra lokalkännedom var avgörande för insatsens utgång.

MEN HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Eli Gunnarsson, barnneurolog på Karolinska sjukhuset i Solna svarar.

Hur kan man överleva ett hjärtstopp i flera timmar?
– Rent generellt kan man säga att det är beroende på vattentemperatur. Vid låga temperaturen kyls kroppen ner och hamnar i hypotermi. Då stannar hjärtat och man har ingen blodcirkulation. Viktigast är att man får igång HLR, hjärt-lungräddning, tidigt och att man får igång cirkulationen – trots att hjärtat inte slår. Och sedan fortsätta med den tills räddningspersonal tar över.

Hur stora är riskerna för skador?
– Det mest känsliga organet vid hjärtstopp är vår hjärna. Man kan få syrebristskador. Nervtrådarna ut i kroppen blir också svagare om man behöver intensivvård länge efter ett hjärtstopp. Armar, ben, händer och fötter tål inte nedkylningen så bra. Känseln kan också bli sämre, säger Eli Gunnarsson.